Långt före vår tideräkning fanns det en grekisk folkgrupp som kallades Fokaier. De kallades så för att de kom från staden Fokaia, som låg i närheten av Foça i nuvarande Turkiet. De var ett handelsfolk, och skickliga sjöfarare. Runt 540 f.kr. drevs de ut från sin hemstad av Perserna, och tvingades söka en ny plats att leva på. De fann den i Elea, nuvarande Velia, på Italiens sydvästra kust, inte långt från Pompeji. Därifrån spred de sig så småningom vidare, och grundade bland annat städerna Marseilles i Frankrike, och Empúria i Katalonien.
Fokaierna var ett märkligt folk, som levde vid sidan av övriga samhället, som också betraktade dem med en viss skepsis. På sina handelsresor reste Fokaierna långväga, bortanför Herakles Stoder, det som nu heter Gibraltar sund. Det ansågs på den tiden som en dåraktig sak att göra, för det öppna havet som bredde ut sig utanför Herakles Stoder var gudarnas domän. Dit hade inte människor något ärende, och de som ändå seglade dit togs för både högmodiga och arroganta. Enligt legenden fanns det en inskription i stoderna som läste ‘non plus ultra’, ungefär ‘ingenting här bortanför’. Detta skulle fungera som en förmaning för äventyrslystna navigatörer. Men Fokaierna seglade förbi stoderna på långa seglatser ändå. Deras egna reseskildringar talar om hur de nådde ett land av is, där allt var fruset och solen stod i en annan vinkel mot jorden. Alldeles säkert är att de nådde Storbritannien i norr och Senegal i söder, och förmodligen seglade de även längre än så.
Bland Fokaierna i Elea levde i slutet på 500-talet och början på 400-talet f.kr en man som hette Parmenides. Han har ett enigmatiskt eftermäle som den västerländska filosofins grundare och logikens fader, dock utan att särskilt många känner till hans namn. I alla tider har människor ställt sig frågan om hur verkligheten verkligen är beskaffad. Vad är det för en värld vi lever i? Parmenides sökte även han svar vid dessa frågor.
Verkligheten, så som den yttrar sig för oss i vardagen, består av två delar: jag, och det som inte är jag. Den vardagliga upplevelsen av jaget är såsom inneslutet i vår kropp, och utanför denna jag-kapsel finns allt det andra, resten av världen. Förmodligen känner du dig som en del av världen, men det finns ändå en kvalitativ skillnad mellan upplevelsen av inre erfarenheter – känslor, tankar, idéer – och upplevelsen av världen runt omkring oss – en fågel som kvittrar på sin gren och sen flyger iväg. Det förstnämnda är en direkt erfarenhet, utan mellanled, medan det sistnämnda erfarenheterna måste förmedlas via något eller några av våra sinnen. Vi kan inte direkt erfara ett träd, utan att se, känna och lukta på det, men däremot kan vi direkt erfara vårt medvetande, utan att det passerar genom våra sinnens filter. Frågan som naturligt infinner sig är om denna kvalitativa skillnad återspeglar verkliga förhållanden — om det är en kvalitativ skillnad mellan medvetande och materia, eller om denna uppdelning i själva verket är en illusion. Denna frågeställning för oss till den yttersta gränsen hos vår moderna vetenskap. Än så länge står den handfallen inför frågan, och i princip är vilken välgrundad gissning så god som någon. Den moderna vetenskapen är en monistisk världsåskådning som bygger på materialismen — en vetenskapsfilosofi som postulerar att allting som finns i vårt universum är uppbyggt av materia. Än så länge erbjuder den ingen tillfredställande förklaringsmodell för hur medvetande kan uppstå från materia. Det enda vi vet, är att om den materialistiska världsbilden ska bestå, så måste medvetandet per definition vara ett fysiskt ting, något som upptar plats i rumtiden. Och det är enligt ett sådant antagande som den mesta av forskningen av medvetandet sker. När man forskar på medvetandet tar undersökningen därför en omväg via den ‘objektiva’ (materiella) verkligheten. Det är ungefär som att försöka undersöka en planlösning genom att titta in genom husets fönster, istället för att undersöka saken inifrån.
Detta leder oss tillbaka till Fokaierna. De var som sagt ett resande folkslag som utforskade områden som andra Greker inte kände till, och färdades långt bortom det som var bekant territorium för den tidens greker. Men Fokaiernas resor var inte enbart geografiska. Lika viktigt var det att resa och utforska den inre världen. Parmenides var en sådan upptäcktsresare. Han försatte sig i ett stadie av djup meditation, och kartlade de platser han fann på sin inre resa. För Fokaierna var detta inte något introspektivt navelsdådande, utan en nödvändig del i att utforska den verklighet vi befinner oss i. Ville man säga något sant om verkligheten, kunde man inte enbart utforska dess materiella sida, eftersom en sådan verksamhet inte kommer rendera en komplett bild. Man måste även undersöka den ickemateriella sidan, och försöka förstå hur dessa två sidor relaterar till varandra. Utan en sådan förståelse kan man inte heller förstå hur jaget relaterar till resten av världen. Parmenides skrev om sina resor i en dikt, och fragment av denna dikt finns bevarade. Dikten är i tre delar, och beskriver Parmenides resa till dödsriket och tillbaka. Väl där möter han döden och livets gudinna, som undervisar Parmenides i verklighetens beskaffenhet. Men gudinnan är nyckfull. Å ena sidan säger hon att man bör lita på sina sinnesintryck och dra logiska slutledningar av det man kan erfara i den materiella verkligheten — men å andra sidan säger hon att våra sinnen bedrar oss, och att vi blir verklighetens fångar om vi enbart litar till våra sinnesintryck. Verkligheten är bedräglig, är lärdomen, och man måste interagera med den, vara listig och lekfull för att verkligheten inte ska få grepp om en, och låsa fast oss i sina bojor.
Parmenides ville förmedla en insikt: genom att resa i den ickemateriella världen kan vi luckra upp invanda föreställningar och spårbunden tankeverksamhet. På så vis öppnar världen upp sig, och blir inte en förtryckande och otillåtande; verkligheten blir större, mer omfattande och mer fri. Om man inte interagerar med verkligheten, ifrågasätter den form såsom den presenterar sig för oss, blir man dess fånge. Vi måste se verklighetens enkla, lockande bilder för vad de är – ett trick, en illusion – och erbjuda motstånd; vi måste luras tillbaka, gå bortom det omedelbart förnimbara och använda vår list för att hålla verkligheten stången. Fokaierna hade ett ord för denna sorts list, mêtis, som ansågs vara den allra viktigaste egenskapen att ha, och odla stark. Man kunde ha nytta av mêtis i livets alla delar. Dels var egenskapen viktig för att inte bli en fånge i en simpel verklighet, och dels var den också viktig i kommunikationen med andra människor.
Kunskap är makt, lyder ju en gammal sanning, och makten att definiera verkligheten är den yttersta maktutövningen. Ett tydligt exempel på detta är religion, som ju är ett komplext system för att beskriva och definiera verkligheten. Endast en definition kan vara sann: kristendom, judendom och islam är tre världsbilder och verklighetsbeskrivningar som är oförenliga med varandra. Makten som kom med att vara den som definierar verkligheten var självklart känd redan på Parmenides tid, vilket också är orsaken till att endast en del av hans läror fördes vidare.
Den del av Parmenides dikt som eftervärlden tog fasta på var nämligen den del där gudinnan prisar logiskt tänkande och sinnesintryckens solida karaktär. Det västerländska tänkandet fördes på så sätt in på en bana som förlägger verklighetens hela omfattning i det (objektiva) materiella, och förkastar det (subjektiva) ickemateriella som opålitligt och irrelevant. Detta har vi en annan, ännu kändare grekisk filosof att tacka – nämligen Platon. På den här tiden fanns inte den skarpa indelning mellan historia och fiktion som vi har nu. Platons dialoger är just en blandning av historia och fiktion, vilket tillåter Platon att genomföra det perfekta brottet: ett fadersmord som enbart sker i dikten, men som genom att dikten flyter ihop med verkligheten blir till verklighet. Parmenides förekommer i Platons dialoger, men när han i Platons verk möter Sokrates ger han små, tillsynes obetydliga eftergifter till Sokrates argument, och blir på så sätt impotent; hans grundläggande budskap skrivs briljant bort av Platon, naturligtvis till förmån för Platons bild av världen. Parmenides var en auktoritet som Platon var tvungen att göra upp med om hans läror skulle vinna mark, och genom list, ja faktiskt mêtis, så avväpnar Platon Parmenides och vinner mark i (den politiska) kampen om att definiera verkligheten.
Vad som är verklighetens sanna karaktär har jag ingen aning om, men vad jag vet är att jag tycker det är befriande att luckra upp invanda tankemönster och ifrågasätta verklighetens rigida karaktär. Det gör tanken friare, tillåter den att undersöka saker från nya perspektiv och bidrar till att göra tankevärlden mindre totalitär och oförlåtande. Det jag tycker är viktigt att påpeka i det här sammanhanget är att detta inte betyder en sänkt ribba för krav på stringens — flum är ointressant under alla omständigheter. Och det är väl precis det som Parmenides varnar för också: är du inte tillräckligt kritisk till de tankar och idéer du möter blir du deras fånge och slav. Målet är det precis motsatta. Du vill tämja tankarna och idéerna, och i största möjliga mån se dem för precis det de är — ett lekfullt förslag från verkligheten: är det så här du vill se mig? Och är du i så fall beredd på konsekvenserna?
Vidare läsning: ‘Reality’ av Peter Kingsley. Denna text bygger mestadels på information från denna bok.