Jag har alltid hatat att sova. Eller det finns kanske ingen värdeladdning i sovandet som sådant, men jag hatar övergångarna. Hatar att försöka somna. Hatar att vakna. På nätterna sitter jag ofta hukad över skrivbordet och känner hur väggarna kryper närmare, och hur svärtan utanför hemmet breder ut sig, som om universum gapar mot mig, och hotar att svälja mig med lägenhet och allt. Jag försöker vända på scenariot och intala mig att det är jag, som genom att läsa böcker om världens beskaffenhet gapar mot universum, och inte tvärtom. Tanken att universum gapar mot mig är nämligen synnerligen obekväm. Den får mig att tänka på en märklig sorts känsla som jag ofta fick som barn när jag försökte somna. Jag låg i mitt becksvarta rum, med vitt uppspärrade ögon som i mörkret inte kunde förnimma ett endaste dugg, och allting förlorade sina proportioner. Kroppen började växa okontrollerat mitt i detta svarta hålrum, tummen blev plötsligt stor och otymplig, hela kroppen blev som en uppblåst ballong, den liksom växte ifrån mig, och jag blev lämnad kvar, fritt svävande och vilsen någonstans långt inne i den där jättekroppen. Det var en sådan märklig upplevelse, hur jag, endast en liten punkt av flytande medvetande, fanns till i det här oigenkännliga hålrummet inne i den där vidsträckta och otäcka kroppen, hur själen – det som var jag! – bara befann sig i en lånad kropp, en märklig upplåst, klumpig och otymplig sak som inte alls tillhörde mig. Jag kunde fortfarande känna mina fingrar, mina tår, täcket mot min mage, men allt hade förlorat sin koppling till själva förnimmelsen av dem. Långt, långt, långt där borta fanns det en tå, det kunde jag känna. Men den kunde lika gärna befinna sig ljusår bort. I dessa stunder var jag tvungen att tända lampan, så att jag kunde se mina små händer framför mig, se att benen tog slut vid sängkanten, inte flera mil därifrån. Ibland kastades denna känsla så våldsamt över mig att den inträdde med full kraft så fort jag släckte lampan, och då var jag tvungen att somna med lampan tänd.