Jag har under åren i Barcelona lärt känna en man som heter Jordi. Han är en sympatisk, typiskt katalansk man som pratar med tjocka L och tycker om att framhålla Kataloniens stolta traditioner. Jordi kommer från Lleida, och hans katalanska är, som han säger, “molt tancat” — “väldigt stängd”. Även när han pratar spanska gör han det med katalansk brytning. Jordi tycker om att introducera mig för det katalanska köket, dricka vin, och tala om sakernas tillstånd. När vi ses får Jordi bestämma plats, och det blir alltid någon lokal restaurang som serverar katalanska specialiteter. Jordi är en underhållande konversatör som är rolig att umgås med. Sedan finns det också något ofrivilligt komiskt över honom, som har med hans utseende att göra. Hans ögonbryn ligger som två halvmånar över hans ögon, och det ser ut som om han konstant är lite förvånad. Jordi börjar närma sig 50, och jobbar som ingenjör på ett stort företag som tillverkar gatulampor, sådana som står längs med lands- och motorvägar. Jag vet inte riktigt vad hans arbete går ut på, bara att han sitter i ett stort, öppet kontorslandskap i en förort till Barcelona som heter Granollers.
— “Jag misstänker att ingen skulle märka om jag en dag bestämde mig för att sluta utföra mina arbetsuppgifter och bara spela sudoku,” sa han en gång när han berättade om sitt jobb.
Jordi älskar sudoku. Det är avkopplande och monotont, logiskt och rationellt, och gör så att Jordi slipper tankarna som annars ockuperar hans medvetande. Han trivs bättre i sudokuns logiska värld än tankarnas kaotiska och okontrollerbara värld.
— “Annars börjar jag bara tänka på ekonomin, centralregeringen och hur eländigt allting är” sa han en gång, och såg som alltid lite förvånad ut.
Jordi har en fru, de har varit gifta i nästan 20 år, men nu pratar de knappt med varandra. När de väl pratar är det om vardagliga saker. Vad ska vi ha till middag, är alla räkningar betalda, har du handlat? Sådant.
— “Jag misstänker att hon knappt skulle märka om jag inte kom hem från jobbet en dag,” sa han en gång när han berättade om sin fru och deras förhållande.
Hur blev det så här, frågade sig Jordi ibland när vi pratade. Det är som om världen förlorat färg, lukt och smak, ingenting känns spännande längre, allting är bara upprepning. Som om livet runnit honom mellan fingrarna, och allt som fanns kvar var en tunn fernissa av normalitet. Den enda njutning som fanns kvar låg i maten, vinet och sudoku.
Det finns en annan sak med Jordi, något som gör honom fullständigt unik. Han berättade om den för inte så länge sedan, när vi satt på La Mola och drack cava och pratade om ditten och datten. Det han berättade var en historia som jag fortfarande har svårt att tro på, fast jag inte har någon anledning att betvivla att Jordi talar sanning. Han är inte den som hittar på fantastiska historier, särskilt inte när det gäller hans eget liv.
Det är nämligen så, att sedan några år har det funnits något som stört Jordi, och som gjort hans liv besvärligt. En dag började hans vänstra ben värka. Först var det bara en känsla av obehag, väldigt vag, men irriterande. Allt eftersom månaderna gick växte känslan av obehag till en känsla av smärta, och tillslut blev smärtan så intensiv att Jordi gick till sin läkare för att få hjälp. Här började ett nytt kapitel i Jordis liv: ett kapitel där han blev skickad mellan olika slags specialister, fram och tillbaka med olika remisser, men alltid med samma resultat — ingen kunde säga vad smärtan i hans ben berodde på. Jordi hade till och med gått till en psykolog, men efter en kvart hos psykologen hade Jordi fått nog. Jordi är vad amerikanerna skulle kalla för en ‘no-nonsense kind of guy’ — enligt honom själv i alla händelser. Om det är något fel på hans ben så kommer han bli behjälpt av accepterad skolmedicin och sund vetenskap, inte något irriterande prat om hur dåligt förhållande han har till sin far.
Jordis doktor började få slut på idéer han med. Jordis värden såg bra ut, ingenting tydde på cancer eller något annat som kunde tänkas förklara hans åkomma. Men som ett sista försök ville han att Jordi skulle genomgå en magnetröntgen av hjärnan. (“Det heter egentligen ‘magnetisk resonanstomografi’,” förkunnade Jordi). Om det fanns någon tumör som tryckte på en specifik plats i hjärnan skulle det kunna förklara smärtan i hans ben.
— “Ingenting tyder på att du har en tumör, men jag vill kunna stryka alla tvivel,” sa doktorn.
När man gör en magnetisk resonanstomografi läggs man på en bår som sedan glider in i ett runt hål, precis en sån som man brukar se på teve, berättade Jordi. Det väsnas litegrann, som ett taktfast bankande, och Jordi fick en känsla av klaustrofobi, men det var inte så farligt. Allting verkade gå enligt protokoll. Efter ett tag gled båren ut ur det runda hålet, och Jordi fick byta om till sina egna kläder och sätta sig i väntrummet igen. När Jordi hade suttit där en kort stund kom en sjuksyster som såg lite förlägen ut, och berättade att Jordi måste byta om igen och lägga sig i maskinen en gång till.
— “Vi måste utföra en kontrollunderökning. Du får ursäkta,” sa hon. Jordi gjorde som han blev tillsagd.
På andra sidan skärmglaset som vette in mot MRT-apparaten stod Jordis läkare och övervakade proceduren. Han tittade noga på skärmarna, hängde över axeln på teknikern som såg nervös ut.
— “Precis som alldeles nyss. Vi följde alla rutiner, inga avvikelser,” sa han till doktorn.
Doktorn höll röntgenplåten från den första undersökningen i sin högra hand. Han tog en titt på den igen.
— “Otroligt,” mumlade han för sig själv. Han kunde inte tro det han såg. Det var därför han hade bett om en andra kontrollanalys. Det måste ha blivit något fel på den första, tänkte han.
När han fick nästa plåt levererad blev han inte ett dugg klokare. Den visade precis samma sak. Han tittade på sina kollegor, som såg frågande ut. Bilderna var tydliga, resultatet otvetydigt. Där man kunde förvänta sig se det omisskännliga mönstret av hjärnvävnad fanns det ingenting: Jordi hade inte en hjärna, där den skulle vara fanns bara tomrum. Jordis doktor kunde inte tro sina ögon, men tillslut måste han acceptera det bilderna visade.
Efter en lång stund i väntrummet kallades sedan Jordi äntligen in till doktorn för att få resultaten av undersökningen tillkännagivna. Jordis doktor harklade sig, och började förklara.
— “Jordi, vi har fått resultaten från magnetröntgen, och… ja, jag har pratat med mina mest respekterade kollegor, och jag måste erkänna — vi står alla handfallna. Så som sakerna framträder, har du inte någon hjärna. Eller, för att vara exakt — det finns ett tunt lager av hjärnvävnad, en millimeter ungefär — men utöver det… ingenting. Bara vätska. Vi kan kasta alla skolböcker och vetenskaplig kunskap rätt i sopen, för enligt all etablerad kunskap borde du inte kunna leva och fungera. Men det gör du ju, alldeles uppenbart. Vad gäller ditt ben, så har jag ingen aning. Jag är längre bort från ett svar än vad jag nånsin varit, om jag ska vara ärlig.”
Jordi såg på doktorn. ‘Så som sakerna framträder’… vad snackar han om egentligen?
— “Vad är det du säger? Ingen hjärna?” sa Jordi tillslut.
— “Det verkar så, ja. Bilderna går inte att misstolka.”
— “Jag… du skojar?” Vilket uselt skämt, tänkte Jordi, men han kände sig tvungen att fråga.
— “Inte alls. Som sagt, resultaten går inte att misstolka. Det finns inga tvivel på att du inte har en hjärna. Det är rätt fantastiskt, måste jag säga.” Jordi stirrade ett tag på doktorn, och han tänkte att han inte såg helt missbelåten ut.
När Jordi gick hem från sjukhuset gick han långsammare än vanligt, och det kändes som om han haltade mycket värre än vad han hade gjort för bara några timmar sedan. Han hade svårt att sortera tankarna. Ingen hjärna? Hur är det ens möjligt? Det ÄR väl inte möjligt? Jordi hade vaknat upp i en värld där folk behövde en hjärna för att kunna tänka, och där han var utrustad med ett sådant verktyg. Nu befann han sig plötsligt i en värld där man tydligen kan gå runt utan hjärna, där det dessutom var han som gick runt utan hjärna, som något slags underligt djur. Löjligt.
När Jordi kom hem var allt tyst, precis som vanligt. Tystnaden kontrasterade starkt mot det oväsen som pågick inne i hans huvud. Han visste inte riktigt vad han skulle ta sig till, så han satte igång med middagen, precis som vanligt. Den var färdig till klockan sju, precis som vanligt, och hans fru kom in i köket, precis i tid. Hon satte sig vid matbordet utan att säga ett ord, uppenbarligen uppslukad av sin egen värld. Hon frågade inte om besöket hos doktorn. När Jordi hade ätit nästan hälften av sin mat, fortfarande under tystnad, blev den skenbara normaliteten för mycket för Jordi, som trodde att han höll på att bli galen. Hans värld hade precis vänts upp och ned, och han kände sig tvungen att lätta på trycket som höll på att byggas upp inne i hans huvud.
— “Jag var hos doktorn idag,” sa han. Hans fru såg upp från maten, förvånad över den plötsligt inledda dialogen.
— “Jag vet,” svarade hon.
— “Ja. Han…” Jordi harklade sig, och drack lite av sitt vatten. “De säger att jag inte har någon hjärna,” fortsatte han. “Jag fick lägga mig i en sån där magnetröntgen-maskin som röntgar huvudet, och tydligen är det tomt i skallen på mig. Det fanns inget där utom vätska.” Han kunde höra sig själv, och hur fånigt det lät.
Jordis fru tittade på honom en stund. Deras blickar möttes, och Jordi höll kvar blicken. Efter en stund tittade hans fru ner i maten igen och suckade genom löst sammantryckta läppar. “Pff,” lät det.
— “Vilket fullständigt nonsens. Ingen hjärna? Försöker du skoja?” sa hon sedan.
Jordi ryckte på axlarna.
–“Nej. Doktorn sa att bilderna inte gick att misstolka. Han ville tydligen publicera resultaten i någon medicinsk tidskrift.”
— “Du är inte rolig,” sa hans fru och tog sin tallrik och gick med den till diskmaskinen. Hon ställde sig en stund och såg på Jordi med en klentrogen blick, och gick sedan sin väg.
När han tagit hand om disken gick Jordi ner till den lokala baren. Vanligtvis gick han bara dit efter jobbet på fredagar, men idag kände han för att gå dit trots att det bara var onsdag. Stammisarna kände honom. De var de lokala pensionärerna, Jordis grannar, och de brukade småprata när de träffades. Jordi satte sig vid bardisken, bad om en öl och nickade som en hälsning till stammisarna.
— “Jordi, qué pasa hombre?” Sa en av dem. “Du ser ut som sju svåra år. Har du stopp i avloppet igen?”. Det var en annan irriterande följetång i Jordis liv som grannarna brukade hade roligt åt.
— “Nae.”
— “Ah, är det frugan? Eller har du fått sparken från jobbet?” Gubbarna skrockade och bytte menande blickar.
— “Äh, du vet. Det är mitt jävla ben. Känns som att någon sticker mig med kniv och vrider om för varje steg jag tar” sa Jordi.
— “Ostia, hombre, klagar du fortfarande på ditt ben? Gå till en doktor, se till att få ordning på det där.”
— “Jo…” Svarade Jordi. “Jag har faktiskt varit hos doktorn.”
— “Y qué? Vad sa han? Slog han på knät med hammare och skrev ut sockerpiller? Du måste överdriva lite, och be om de starka sakerna, sådant som kan knocka en häst. Jag fick sånna mot min artros,” han blinkade med ena ögat, och såg på Jordi med ett finurligt flin. “Jag har inte artros, men jag somnar som ett barn av de där pillren” sa han sen.
— “Bueno… han sa att jag inte har någon hjärna,” sa Jordi. Han tittade upp från sitt glas och såg på gubbarna med ett förvånat uttryck i ansiktet.
— “Como qué? Vad sa han, sa du?”
— “De säger att jag inte har någon hjärna,” upprepade Jordi.
Gubbarna tittade på honom en stund, innan de bröt ut i ett rungande skratt. Jordi hade kvar sitt förvånade, lite naiva uttryck, och tittade på dem skratta.
— “Ingen hjärna, ostia puta! Ha ha ha! Det hade jag kunna berätta för dig gratis, behövs inga dyra doktorsbesök för en sån diagnos!”
Jordi var överraskad av sin uppriktighet. Han hade inte planerat att dela med sig av den här informationen, orden hade liksom bara runnit ur honom, som om han ville testa gränserna i en dålig dröm. Men han insisterade inte vidare, och gubbarnas prat hade redan gått vidare till helgens fotboll. De hade alla tagit det han sagt som ett skämt, och det var nog lika bra.
När gubbarna hade splittrats ett tag senare — några hade gått ut för att röka, någon var på toan, någon hade gått hem — kom bartendern fram till Jordi och påkallade försiktigt hans uppmärksamhet.
— “Du Jordi,” började han. “Jag känner en kvinna — hon hjälpte mig bli av med min migrän. Hon är lite udda, kan man säga. Pratar om andar, kärlekens gudinna och sånt där, men hon hjälpte mig verkligen bli av med migränen. Hon drog i mina fingrar och gjorde några märkliga konster, och sen fick jag en magnet som jag ska klistra fast i nacken ett par timmar om dagen… och jag tänkte ‘ja vad fan, jag kan lika väl prova’, du vet. Visar sig att det fungerade fantastiskt. Hade jag aldrig trott, men så är det. Jag har inte haft ens en tillstymmelse till huvudvärk sen dess. Hursomhelst, hon kanske kan hjälpa dig med ditt ben.”
Bartendern skrev ner ett nummer på en servett och gav den till Jordi. Jordi tackade och tog emot, men hade inga planer på att ringa. Han avskydde allt som ens påminde om något new-age skitsnack, och han kunde föreställa sig vad den här kvinnan var för slags karaktär. Någon som luktade lavendel och gick honom på nerverna med snack om “positiv energi”, “mindfulness” och hur han måste “släppa ut sina inre demoner”.
Ett par dagar senare satt han ändå där med numret i sin hand och fingrade på telefonen. Värken i benet höll på att göra honom galen, och han var desperat. Han kunde göra vad som helst för att slippa den satans smärtan. Han tog fram telefonen, och ringde till kvinnan. Han fick en tid redan nästa dag.
— “Jordi! Kom in, så ska vi se hur jag kan hjälpa dig,” sa hon när han kom nästa dag.
Han såg sig omkring inne i kvinnans hus när han följde efter henne in. Det såg ut ungefär som han hade förväntat sig, men det var mer smakfullt inrett än vad han hade trott på förhand. Det luktade av rökelse, kryddor och blommor, och Jordi tyckte, något förvånat, att det var rätt så trivsamt. Inredningen kontrasterade stort mot hur det såg ut i hans hem, som inte hade någon personlighet över huvud taget.
— “Så… vad är du, lite mer exakt?” undrade Jordi, när han gick efter henne in i behandlingsrummet. “För du är inte en doktor, eller hur?”
— “Nej, nej. Någon doktor är jag inte,” svarade kvinnan och log.
Hon utvecklade inte sitt svar mer än så, och Jordi ville inte vara påträngande. Trots hennes hippieaktiga uppenbarelse tyckte han instinktivt om henne.
— “Kom här,” sa hon, och ledde Jordi till rummets mitt. “Håll fram dina händer så här, och blunda. Bra. Nu ska du gå på stället, utan att röra dig ur fläcken,” befallde hon. Jordi kände sig stel och obekväm, men gjorde som han blev tillsagd. Kvinnan nynnade på någon låt som Jordi inte kände igen medan han stod och trampade.
— “Okej, du kan sluta nu. Öppna ögonen.”
Jordi öppnade ögonen. Han hade trott att han stått still och trampat, men under tiden han hade blundat hade han roterat nästan ett halvt varv i rummet. Han såg förvånad ut.
— “Ja, du har en väldig obalans i kroppen,” sa kvinnan. “Lägg dig ner här på britsen, så ska jag titta på om vätskorna flyter obehindrat.” Hon började trycka, dra och vrida på olika ställen på hans överkropp. Hon var koncentrerad, och återvände för att trycka på vissa specifika platser.
— “Du har ont i vänsterbenet, eller hur?”
— “Stämmer bra,” sa Jordi. “Hur visste du det?”
— “Det var det allt tryckande och dragande handlade om,” svarade hon. “Och relationen med din fru. Ni pratar inte särskilt mycket med varandra?” Jordi såg på henne. Hade hon pratat med någon om honom?
— “Ja, det kan man väl säga,” svarade han efter en kort tystnad.
— “Ja. Okej, så långt är allt i sin ordning. Men det är en sak som är väldigt annorlunda med dig,” sa hon sedan.
— “Jaså,” Jordi såg på henne med tveksam förväntan. “Vad är det?”
— “Jo, jag brukar säga att hjärnan är som en antenn. Våra tankar är inte en produkt av vår hjärna, utan bara signaler som den kan förnimma. Hjärnan förnimmer signaler från vår kropp, och organiserar dem så att allting fungerar bra. Men hjärnan förnimmer också signaler från evighetens dimension — det är därifrån tankarna kommer, och det ända du kan göra är att välja vilka tankar du vill lyssna på.” Hon såg på honom. “Om man vet vad man håller på med, kan man rikta om antennen lite genom att trycka, dra och vrida på vissa delar av kroppen. Det är så jag hjälper människor.”
Jordi tittade på henne. Vilket absolut dravel, tänkte han. Han trodde inte på ett ord av vad hon sa, men ändå — på något konstigt sätt talade det hon sa till honom. Och varför kändes det som hon kunde se rakt igenom honom?
— “Aha,” sa han tillslut. “En antenn, säger du.”
— “Just det. En annan sak också — hjärnan sänder ut olika magnetiska impulser, beroende på vad den är i för tillstånd. Men hos dig märker jag ett väldigt annorlunda mönster. Kontrollen av hur vätskorna i din kropp flödar verkar vara decentraliserad, som om de inte vore koordinerade av hjärnan, utan bara lokalt. Olika kroppsdelar kommunicerar med varandra, utan att gå via hjärnan. Och det verkar inte som om du skickar några magnetiska impulser, inte från hjärnan i alla fall. Får jag fråga — brukar du ha plånboken i vänstra bakfickan? Jag misstänkte det. Magnetremsan i dina kreditkort stör flödet i ditt ben. Normalt brukar sånt kunna kompenseras av hjärnan, men i ditt fall verkar allt organiseras lokalt, så din hjärna kan inte rätta till störningen.”
— “Orsakas min värk av magnetismen från mina kreditkort?”
— “Ja. Är det så svårt att tro? Din kropp existerar inte i ett vakuum, utan utsätts för alla krafter som finns i universum. Elektromagnetismen är en rätt stark kraft faktiskt.” Hon gick bort till en byrå som stod under fönstret, drog ut en låda och tog upp något därifrån. “Här. Ha den här runt halsen. Det är en sten som attraherar positiv energi. Den kommer hjälpa dig, alldeles säkert.”
Jordi tog emot halsbandet med stenen, och trädde det över sitt huvud. Den här kvinnan… hon hade någon sorts fullständig närvaro som gjorde att han litade på henne, även fast han tyckte att allt hon sa lät som exceptionell gallimatias. Han kom också ihåg vad bartendern hade berättat för honom, och tänkte att det kunde ju inte skada att prova. Det var ju trots allt bara en sten, och hon hade inte velat ha något betalt för den heller.
Kvinnan återgick till sin behandling, och när Jordi gick därifrån var värken i hans ben fullständigt väck. När han gick hemåt kände han sig lätt i steget — kvinnans tryckande, dragande och vridande hade inte bara fungerat som något slags magiskt trolleritrick mot värken i hans ben, utan för första gången på flera år kände han sig… levande. Han såg sig omkring, på träden längs vägen, på den blå himmeln ovanför honom, och han andades in djupt genom näsan och kände alla dofter som strömmade in genom näsan. Ahh, livet rann åter genom hans ådror, en känsla han nästan glömt bort. Varför kände han så här? Det var inte bara hans ben som var bättre, det var något annat också. Han bestämde sig för att gå omvägen genom parken på vägen hem. Efter att ha gått ett tag satte han sig ner på en bänk och tittade ut över parken. Temperaturen var perfekt, det var varken för varmt eller för kallt, och en behaglig fläktande vind friskade upp honom lite då och då. Han såg sig omkring, och kände stenen som hängde runt hans hals trycka lätt mot övre delen av hans bröstkorg. Han drog fram den från insidan av sin t-shirt, och betraktade den noga. Motstridiga tankar rann igenom hans huvud — han trodde absolut inte på den här sortens nonsens, så det måste finnas en logisk förklaring till hur han kände… men sedan, vad spelade det för roll varför han kände som han gjorde? Kanske fanns det något stråk av sanning i det kvinnan hade sagt, kanske inte. Kanske hjälpte den här stenen, kanske inte. Hur det än låg till med den saken var det i alla fall en sak som kvinnan sagt som var absolut sann: han kunde välja vilka tankar han ville lyssna på, vart de nu än kom ifrån, och vart de nu än tog plats. Han tog fram sin telefon från fickan, markerade sudoku-appen och tryckte på radera. Han ville inte döva sitt medvetande med den längre, han ville insupa livet istället. Sedan såg han ner på mobilen igen. En känsla av nyfikenhet och mod kom över honom, och han bläddrade genom kontaktlistan tills han kom fram till kvinnans nummer, och så tryckte han på ring.