Ibland hör man något som man, i samma stund man hör det, inser att man behövde höra. Just så kände jag när jag för ett par veckor sedan lyssnade till David Whyte, när han läste upp en av sina dikter.
Innan han läste själva dikten gav han den lite kontext. Han berättade att dikten handlar om en ringklocka, en koltrast och en munk.
Munken var ute på ängarna runt klostret när han hörde ringklockan genljuda i den stilla luften. Ringklockan kallade munken till reflektion och eftertanke, och han tänkte för sig själv: “detta är det vackraste ljudet i världen”. Just då hörde han koltrasten sjunga över betesmarkerna. Och här kom ett rop om verklighetens möjligheter, en glädje i stunden. Munken sade till sig själv: “detta är det vackraste ljudet i världen”.
Ringklockan lockar en till att dra sig undan för eftertanke och kontemplation. Koltrasten lockar en till att träda in i världen med engagemang och verklig handling.
The sound of a bell
Still reverberating,
or a blackbird calling
from a corner of the field,
asking you to wake
into this life,
or inviting you deeper
into the one that waits.
Either way
takes courage,
either way wants you
to be nothing
but that self that
is no self at all,
wants you to walk
to the place
where you find
you already know
how to give
every last thing
away.
The approach
that is also
the meeting
itself,
without any meeting at all.
That radiance
you have always carried with you
as you walk
both alone
and completely
accompanied
in friendship
by every corner
of the world
crying
Allelujah.
– David Whyte
Vi får inte veta vad munken väljer, om han följer ringklockan eller koltrastens lockrop. Men vi får veta (och visste nog redan) att båda alternativen behövs; det finns stunder då man behöver dra sig undan för kontemplation, och det finns stunder då man behöver träda in i världen för att något ska hända.
Det viktiga är att behålla en vakenhet i båda valen. Stannar man i det kontemplativa blir man passiv, sugs man alltför långt in i det materiella blir man blir man snart inget mer än en kugge i samhällets maskineri.
Dikten talade till mig, trots att den kanske har ett lite för kristet bildspråk för att jag ska känna mig helt bekväm. Men jag har en tendens att följa ringklockan lite för ofta, och bli frustrerad när världen inte kommer till mig i den form jag vill.
Efter att ha lyssnat på Whyte läsa sin dikt var det som att jag hörde koltrasten som hade sjungit i bakgrunden hela tiden. Jag visste ju egentligen det här redan, men nu blev det en medveten, vaken tanke: det är dags att följa koltrastens sång för ett tag.