Det var en mörk kväll sent i oktober. Det hade regnat, så gatstenarna var blanka av fukt, vilket fick det gulaktiga skenet från gatlyktorna att spegla sig. Sommaren var över, och när ljudet av syrsorna inte längre låg kvar som en kuliss när allting annat tystnat blev tystnaden tyngre, och mörkret likaså. Nerifrån hamnen kunde man höra byns olika ljud göra ett försök att lyfta upp mot molnen, men de kom inte längre än strax över hustaken, och bildade tillsammans ett dovt myller av skor mot sten, enstaka rop och skrik, en svag aning av musik och några hundskall emellanåt. När dörren till hamnkrogen öppnades vällde ljudet ut tillsammans med den varma luften som snabbt kondenserade i mötet med kylan utanför. Lika snabbt blev ljuden inifrån dova igen när dörren stängdes, och ett par glada röster trampade iväg längs hamngatan.
Etxebarria såg ut över vattnet, vände sedan på huvudet och tittade in mot krogen. Musiken lockade. Den förändrade omedelbart hans sinnestillstånd när han ägnade den uppmärksamhet, och öppnade upp någonting inom honom som måste förlösas. Han lyfte blicken och såg upp över byn som klättrade längs de branta sluttningarna som reste sig upp ur havet. I mörkret såg han inte var fjället slutade och horisonten tog vid, och lamporna som lyste i husens fönster fick det att se ut som om husen var staplade på varandra, och de upplysta gatorna i fjällsluttningen såg ut att sväva på sin väg upp mot himmelen. Etxebarria tog ett djupt andetag in genom näsan, som om han försökte andas in hela världen — och det var just vad han gjorde. Han ville insupa så mycket som möjligt av det som kvällen dukat upp framför honom. Långt där uppe, genom en tillfällig lucka i molntäcket fick han syn på månen som såg på från behörigt avstånd. En fast punkt, ett bekant ansikte.
Nu hörde han stämsång inifrån krogen, och han gick långsamt närmare. När han öppnade dörren var det som att vända blad från ett tomt ark till ett annat, fyllt med sprakande färger. Den stillsamma scenen av by i mörkerskrud ackompanjerat av dova ljud i periferin, förbyttes mot ett omedelbart myller — höga röster, skratt och häftiga rörelser, klirrande glas och sedan den ljuva stämsången som fungerade som bindande fond för soppans andra ingredienser att simma runt i. Stämsången! Den mörka stämman, en vibrerande baston, den ljusa stämman och sedan melodin. Perfekt harmoni som kändes i bröstet, det framkallade en behaglig stråle som for upp ifrån magen och genom bröstkorgen och sedan letade sig upp i huvudet som en obestämbar känsla av att allting är möjligt! Försökte han konkretisera vad som var möjligt, och varför det var så lockande, var det som att greppa efter luft. Men världen är stor, och allt det vackra väntar på att bli upptäckt. Ett andetag i taget, för det är väl så man får tag på den annars ogreppbara luften.
Andas in, allting. Andas ut. Börja om igen.
Kvällen var ny. Båtarna låg i hamnen. Vattnet gjorde kluckande ljud. Månen såg på. Vinet var gott, människorna var glada, musiken uppfyllande. Där ute fanns världen, men ikväll fanns den också här, i en liten fiskeby i Baskien.
***
Etxebarria vaknade morgonen därpå av att en enveten fluga, som trots hans sömnigt vispande händer ständigt återkom för promenader över hans ansikte. Rummet var kvavt, solen skickade in sina tidiga strålar och fönstret var stängt. Sådana dumheter, att sova med fönstret stängt. Hade han inte öppnat det igår kväll? Va? Täcket klibbade. Etxebarria fick tag på en gammal tidning. Det får duga, tänkte han. Sedan for han efter flugan med ett ursinne, utan att det för den sakens skull bekom flugan det minsta lilla. Nonchalant väntade hon in i det sista innan hon duckade för hans vilda svingar. Svetten började krypa fram i hårfästet, en droppe tog form och rann ner från pannan, utmed tinningen och ner på kinden. Vilket litet as den var, den här flugan, tänkte Etxebarria med jävulsk vrede i bröstet. Han fick syn på klockan på kyrktornet, som han såg från fönstret i lägenhetens enda rum. Fem över halv sju. Ytterligare bränsle på hans bara tilltagande vrede — kvällen hade blivit sen. Och så detta. Vad kan det vara här inne? 40 grader? Etxebarria öppnade balkongdörren och försökte fösa ut flugan, naturligtvis utan framgång. Hon for ett par varv i rummet, och satte sig sedan och gnuggade sina spensliga händer, obrydd och tillsynes omedveten om att hon var inbegripen i en kamp på liv och död. En fungerande härskarteknik. Etxebarria blev nämligen stående handfallen mitt i rummet, tills han efter ett litet tag kom tillbaka till nuet och sina sinnen. Efter att ha stått med tom blick ett tag gick han till köket för att dricka vatten. Vattnet fick rinna länge, det tog lång tid innan det blev kallt och drickbart. När han väl fick dricka hade vreden runnit med resten av vattnet ner i avloppet, och han kunde skaka på huvudet åt idiotin. Aha. Låt vara. Han kastade tidningen i sopen och gjorde sin morgontoalett och svor en sista gång åt flugan.
Så förflöt en gång några timmar en gång i oktober.