Nu vet jag vart den här lilla berättelsen måste börja. Den börjar i slutet, men paradoxalt nog är det slutet som är början på det jag har att säga, och det som jag trodde var ett slut var egentligen aldrig ett slut! Vänta så ska ni få se.
Det var julen år 2001. Jag var 13 år, och på sommaren samma år hade vi flyttat till Sverige. Fast vi egentligen bara flyttade från Island sammanföll det för mig på så vis, att samtidigt som jag lämnade barndomen gjorde jag det också fysiskt — jag flyttade ifrån min barndom. Vi flyttade på sommaren. Sedan blev det höst och vintern kom. Sedan kom julen. Och det var vid julen 2001, när jag var 13 år, som jag plötsligt förstod att saker och ting aldrig mer skulle bli sig lika. För även om snön sakta singlade ner i mörkret, och julens lukter av barr, eukalyptus, pepparkaka, nejlikor och hangikjöt var de samma, rullar med inslagningspapper låg på skrivbordet, julstjärnorna hängde i fönstren, och musiken var densamma, så var någonting var fel. Alla de här sakerna var plötsligt bara tomma attiraljer. Någonting var annorlunda med julen det här året; någonting alldeles avgörande saknades.
Jag visste precis vad det var jag saknade. Det rådde inga tvivel, för jag kände det med hela min kropp. En avgrundsdjup tomhet. En fysisk upplevelse av saknad. I magen, i bröstet, i hjärtat, där den sakrala julstämningen brukade kännas, stråla ut ifrån, fylla tingen med magi och ge mening till lukterna, pyntet och musiken. Nu kändes istället allt som vanligt. Någon hade tagit bort magin, någon hade tömt allting på sitt innehåll och lämnat meningslös rekvisita kvar. Nu såg jag hur julstjärnan som hängde i fönstret var gjord av gulnat och fult trä, och pyntet som hängde i granen såg spretigt och löjligt ut.
Som så ofta med förändring som sker långsamt märker man den inte förr än man når en avgörande punkt då allting blir tydligt, och man ser sakerna så som de blivit och så som de är. Jag förstod nu med viss fasa att jag utan att märka det för länge sedan hade förlorat det som tidigare färgat varenda vaken sekund av mitt liv: magin. Sakta men säkert hade den fasats ut ur mitt liv; först hade sagorna slutat vara på riktigt; sedan hade leksakerna förlorat sitt liv; sedan hade lekarna med kompisarna blivit mindre fantastiska och mer innehållslösa, mer… verkliga. Stenarna, träden, gräset, fjället bakom huset, grottan vid bäcken, lavafältet och skogsdungen — platserna där jag lekte i timtal — årstiderna, fåglarnas läten, fåren på fjället, de ljusa sommarnätterna och den mörka vintern — långsamt, långsamt hade allting förlorat sitt tidigare oändliga innehåll, och sakerna hade fyllts från insidan och ut med död materia, tills de en dag fullbordat sin resa ut från fantasin och in till den fysiska världen. Världen hade utan att jag märkt det stelnat i sina former, tingen var inte längre animerade med fantastisk potential utan fyllda med död materia.
***
Den här lilla historien spänner som en båge över flera år, och det är nu 2016. Nu måste jag börja med att beskriva det här som alla andra: genom att berätta hur väckarklockan på mobilen alarmerar om att det är dags att vakna. Minst fyra alarm är aktiverade, och de går igång med en kvarts intervall. Och sedan brottas jag ett tag med tiden, det tar en timme, sedan kliver jag upp. Jag tänker aldrig något speciellt. Jag bara gör saker. Drar upp persiennerna, sätter på kaffe, går på toan. Det finns inga tankar, bara sudd. Det finns känslor — saknad efter någon, saknad efter något, men jag artikulerar aldrig. Jag beskriver inte för mig själv hur vacker hon är, eller vilka egenskaper hon har — hon bara är. Jag har ingen aning om vem hon är, eller om jag ens letar efter henne. Jag vill heller inte ha en speciell tavla, någon speciell sak, läsa en speciell bok, se en speciell film. Men jag vill ha känslan allt det där kan ge upphov till. Jag steker två ägg och äter upp dom. Dricker kaffet och blandar morotsjuice med appelsinjuice och dricker. Morötter är bra för huden. Ett tag drack jag fem centiliter morotsjuice och åt minst tre morötter om dagen. Det skulle ge huden lyster, men jag märkte ingen skillnad så jag slutade upp med det där. Jag gjorde det inte aktivt, inte som ett medvetet val, utan det bara blev så att jag gick förbi morötterna när jag gick och handlade.
Sedan tar jag på mig mina kläder. Svarta jeans i ett fint tyg, en grå bomullströja i ljus nyans, en grå kavaj i mörk nyans. Mörkt skägg, håret kammat bakåt, mörka ringar under ögonen som är iögonfallande. Jag tycker om att ha solglasögon. Sedan går jag, Kammakargatan, vänster ner på Upplandsgatan som rinner ihop med Vasagatan, jag går på trottoaren på höger sida därför att där störs jag minst av korsande gator. Det tar 13 minuter, sedan står jag på perrongen mellan spår 13 och 14 på centralen. Då har jag gått så fort att jag är svettig. Jag har inte tänkt något speciellt på vägen — jag har speglat mig i stora fönsterrutor, tittat på människorna jag går förbi eller möter, stannat för röd gubbe vid Kungsgatan, tittat på klockan. Men jag har inte tänkt något, inget som är konkret eller formulerat. Inga tankar, bara sudd. Jag träffar Hannes på perrongen, och nu måste jag prata med honom i 22 minuter tills vi kliver av i Flemingsberg, 4 minuter tills vi är inne på universitetet och träffar någon kurskamrat. Jag säger saker, och han svarar. Jag är inte intresserad av det jag säger, och inte intresserad av det han svarar eftersom det är en konversation som bara är ett lock på tystnaden.
Jag går på en föreläsning, lyssnar och antecknar. Ibland skapas det en inre resonans av det som föreläsaren säger — något intressant — som väcker en känsla. Den här känslan är bedräglig, och jag har haft den så många gånger att jag tvingats försöka artikulera den för mig själv. Något magiskt? Den här känslan är som ett lovord om någonting stort, som om ridån ska dras för och jag ska upptäcka sanningar. Sedan fortsätter föreläsaren prata, och jag fortsätter anteckna.
***
Även om den här bågen till historia spänner över flera år är det ingen särskilt långdragen båge, utan det är nu 2021. Jag kan fortfarande berätta om det här som alla andra: om hur jag fortfarande har fyra alarm, om hur jag fortfarande brottas med tiden i en timme innan jag kliver upp. Om den ständigt närvarande frågan som fladdrar som ett nästan genomskinligt silkestyg långt bak på tankarnas scen: var det bara det här? Blir det inte något mer? Och så den kittlande känslan som dyker upp ibland — ett lovord om något stort.
Efter att ha gått fyra ronder och återigen gått förlorande ur kampen mot klockan kliver jag upp och tar på mig badrocken, duschar i 3 minuter och smörjer sedan in min hud men jojobaolja så att den inte blir fnasig och torr. Morötter duger inte ett skvatt. Sedan fönar jag håret, så att det blir volymöst, och så kammar jag det som vanligt bakåt. Mörkt skägg, mörka ringar under ögonen, ett par jeans, en grå bomullströja med krage. Det är som vanligt. Jag tänker inte så mycket speciellt nu heller. Jag äter ingen frukost, utan sätter mig framför en dator och säger saker rakt ut i rummet, och ansikten på skärmen säger något annat tillbaka. En gäng människor sitter var för sig och säger saker ut i sina tomma rum. Vi säger ingenting speciellt, ibland skrattar vi, det är trevligt, sedan har det gått 19 minuter och så försvinner ansiktena från skärmen och så sätter jobbet igång. Jag trycker på saker med musen, knappar på tangentbordet och tänker ingenting speciellt. Jag ställer mig upp och går till köket, maler kaffebönor, hötter med näven åt det eländiga vädret, gör en espresso, skummar mjölk och försöker få till ett hjärta när jag blandar mjölken med kaffet. Det blir en stor blaffa istället.
Ibland går jag ut, Stilgjutarvägen och sedan skarpt höger, ner igenom en skogsdunge och genom Tellustunneln förbi Konstfack, sedan ner i tunnelbanan på Telefonplan. Jag skulle kunna gå till Örnsberg, men det gör jag inte fast det är lika nära. Örnsberg ser så fult ut i skrift, och låter inte speciellt trevligt heller, så jag går inte dit. Tunnelbanan, går av vid Slussen, 14 minuters promenad, sedan är jag på kontoret. En tagg som hänger runt nacken hjälper mig öppna dörrar. Kaffet i automaterna smakar konstigt. Det finns pingisbord och foosballspel för att skapa atmosfären av att “vi är en modern arbetsplats, där kreativiteten och produktiviteten flödar!”, vilket jag tillåter mig bli provocerad av. Lunch på Tre Indier, det är väl okej. Tänker inget speciellt, säger ingenting speciellt.
Den största delen av tiden spenderas i den döda materiens värld. Det låter eländigt så här när penna möter papper, men det vet vi ju alla att det inte är så dumt. Man åker till elgiganten och köper ny teve. Man dricker öl med kompisarna. Man umgås med familjen. Man jobbar, och det är ganska roligt. Det flyter på, det är som det är.
Men jag sa ju att slutet inte var ett slut. Hur det som försvann den där julen 2001 egentligen aldrig försvann. Det kanske var en avbrunnen synaps som lyste upp igen — vad det var egentligen kanske jag får anledning att återkomma till någon gång. Men plötsligt var den där en dag, den hade nog kommit smygande ett tag, men som så ofta med förändring som sker långsamt märker man den inte förr än man når en avgörande punkt då allting blir tydligt, och man ser sakerna så som de blivit och så som de är. Den magiska känslan. Verkligheten var inte längre rigid. Den hade krackelerat i kanterna, och genom springorna smög sig magin på. Och jag förstod: mysteriet lever! Den där förtrollade, magiska världen finns fortfarande, och den är på riktigt. Den gick aldrig förlorad, den bara trängdes undan. Platsen där fantasin fyller tingen med liv, den är inte en barnslig illusion, utan en del av verkligheten. Jag vet det, för jag känner det med hela min kropp. Det är sant!
Det är ett svårt arbete att ta sig ur de döda tingens värld, in i den fantastiska världen. Det finns så mycket som greppar tag och håller en kvar: räkningar som ska betalas, mat som ska handlas, jobb som ska skötas, bil som ska tankas, telefon som ska skrollas, dator som ska kollas. Men så ibland, helt oväntat, flyger man ur fjättrorna och är fri för ett tag. Och man förstår genast hur stor och outforskad den fantastiska världen är — vilka otroliga äventyr som finns på de vägar som där finns att vandra.
Men ja. Väckarklockan ringer ju imorgon också. Vi får se vad vi kan göra åt det. Men nu är det i alla fall snart jul igen, 20 år senare, och den här bågen av historia tar mark igen. Men ingenting tar slut för det.