Det var en vacker vårdag tidigt i Mars. Vi befann oss i Granada, beläget just nordväst om Sierra Nevada i södra Spanien. Våren kommer tidigt till Andalusien, och är den tiden på året då det är som absolut vackrast här. Solen är varm, men ännu inte så stekande het som den ska komma att bli under sommaren. Det nu så gröna och frodiga landskapet kommer så småningom att svidas och förlora sina färger under solens intensiva hetta.
Citrusträden stod i blomning, och det vet alla som känt lukten av Azahar-blomman, att det är den ljuvligaste av dofter. Milda vindpustar hjälpte till för att då och då sprida blommans aromer över gatorna, så att de blev som parfymerade i vällukt. Vi var på väg ut från stan, och det blev allt glesare med affärerna som sålde kryddor, teer och färgglada tyger. Snart blev gatorna också brantare, och jag kunde se Alhambra komma allt närmare. Det var dit vi var på väg. Alhambra uppfördes av Morerna på slutet av 1200-talet, och på sin plats uppe på kullen tronar fästningen över staden nedanför. I öster syns Sierra Nevadas snötäckta toppar, och i väst utbreder sig en vidsträckt slätt.
Vi kom fram till Alhambras ingång ungefär vid lunchtid, och hittade en skuggig plats i Jardines del Paraiso, där vi drack lite vatten och åt vår medhavda frukt. En fjäril for förbi i en oregelbunden bana, med långsamma vingslag, och jag följde den förstrött med blicken ett tag. Efter att ha tagit igen oss en stund i skuggan fortsatte vi sedan in mot fästningens huvuddel. Det var inte svårt att hänföras av arkitekturen, och imponeras av hur den inverkade på sinnet. Mosaikens otroliga detaljrikedom smälte samman till en harmonisk enhet i Sala de los dos Hermanas, de symmetriska valven speglade sig i vattenytan i Patio de los Arrayanes, och gick man mot mitten av rummet övergick mörker stegvis till ljus i Sala de los Reyes.
Utsikt över Granada från Alhambra. Foto: Paula Gallego.
Inifrån Alhambra. Foto: Paula Gallego.
När jag strövade omkring i fästningen föreställde jag mig, att vore inte verklighetens begränsningar så orubbligt ingrodda i mitt medvetande, så hade intrycken säkerligen innehållit magiska beståndsdelar som ytterligare influerat och förhöjt upplevelsen. För ett barn hade den praktfullt utsmyckade fästningen lockat fram fantastiska bilder av Prinsar och Prinsessor, och de snötäckta bergen i bakgrunden hade bidragit med en mystisk värld bebodd av sagolika varelser. I de dunkla katakomberna fanns det säkert nyckfulla figurer som hade en magisk makt, och som man antagligen skulle hålla sig väl med. För någon med en religiös världsbild hade den sakrala arkitekturen förmodligen gjort gränsen mellan kropp och ande suddig, och fört tid och rum närmare evigheten, denna stillsamma dimension utanför vardagens praktiska tankar.
Planlöst rörde vi oss vidare, och samtidigt försökte jag lösgöra mig från verklighetens fjättrar, och uppleva platsen från en position där världen, och det som var möjligt i den, inte begränsades av det jag trodde mig veta om världen. Vi kom fram till en servering med laminerade menyer och billiga plaststolar märkta Estrella. Vi slog oss ner, och jag drack ett glas vin, och sedan ett till. Alkoholen var snart uti blodomloppet, och gjorde sitt förtjänstfulla arbete. I just rätt mängd rotar det upplevelsen starkare i nuet, och ger en berusande känsla som känns i bröstet, snarare än i huvudet. I den svaga berusningen, i nuet, kom känslan till mig. En liten stund, ett ögonblick då allting i världen är sant, ingenting ska vara annorlunda, världen finns i dig och du finns i den. Jag talar inte om lycka, som är förgänglig, utan något mycket större, och sannare än så.
Vad talar jag om då? Vi kan börja med att kalla det den magiska känslan. Alla vet hur den känns, men få bryr sig om att undersöka den så mycket närmare.
Jag tror att det är ett misstag, inte bara ett individuellt misstag, utan ett kollektivt misslyckande för hela vårt moderna samhälle. Den här känslan som jag talar om då, hurdan är den egentligen? Som så ofta med känslor är ord innehållslösa och fattiga i jämförelse, men jag ska ändå försöka beskriva den så noga jag kan. Det här är en känsla som utgår från bröstkorgen, ungefär i höjd med hjärtat. Den ger en behaglig känsla av samhörighet med världen, och gör mig förväntansfull inför vad den har att erbjuda. Den känns som ett stråk av sanning som är fullständig. Känslan av samhörighet och sanning åtföljs av en känsla av meningsfullhet och harmoni, och i och med sitt ursprung i bröstkorgen kan den här känslan, om den håller i sig tillräckligt länge, hjälpas av hjärtat för att stråla ner och släcka oron i magen, eller färdas uppåt och inspirera hjärnan, och vid sällsynta tillfällen vidare för att uppfylla hela kroppen med en känsla av att den är på precis rätt plats, här och nu.
Jag letar efter den här känslan hela tiden. Den ger sig tillkänna när jag dagdrömmer om framtiden, när jag har flow på fotbollsplan, i stunder med människor jag tycker om, och kanske framförallt när jag lyckas upptäcka nya aspekter av världen, antingen genom resande eller lärande. Det jag vill göra med de texter jag lägger upp här är att förmedla sådant som leder mig fram till en kittling av den magiska känslan; också för att undersöka om den kan kläs i ord utan att bli meningslös och ointressant. Ord är som trålare i det kollektiva medvetandet, men fel använda drar de bara upp bottenskrap eller så kommer näten upp tomma. Utmaningen är därför att fiska i rätt vatten, och på rätt djup, och det återstår att se om jag kan vara lyckosam med en sådan föresats.