Jag har skaffat mig ett favorithak, just nedanför vår lägenhet på Carrer del Doctor Dou. Det ligger nere på hörnet och är verkligen inget speciellt. Där finns individuellt inplastade Madeleinekakor, oliver i en stor hink och bocadillas som är oväntat goda. Man kan få en immig öl, och det görs gott kaffe. Det spelas ingen musik, bara några enstaka turister lockas hit, och stamgästuppställningen är ålderstigen. Det är lugnt här.
Barägaren heter Jaume. Han är en ganska butter herre, som inte har mycket till övers för kallprat. Gubbarna i baren försöker ibland, men han ger dem sällan någon större uppmärksamhet. Alltid klädd i svarta byxor och vit skjorta, med ett vitt, ibland lite smutsigt förkläde. En gång bad jag om en ‘cafe amb llet’. Då stannade han upp i rörelsen och tittade på mig, dröjde kvar med blicken en stund, och bekräftade sedan på spanska. ‘Un cafe con leche’. Budskapet var tydligt. Försök inte vara inställsam. Jag tror inte någon av stamgästerna kommer till Jaume för hans charm. Men hans bar har trots det en dragningskraft. Inredningen ser ut som en kvarleva från 50-talet, och över hela platsen vilar Jaumes auktoritära ande. Här inne är det han som bestämmer, det här är hans värld. Arbetet utförs med en noggrannhet och stolthet som det inte går att låta bli att beundra.
En dag satt jag på min vanliga plats vid fönstret. Det regnade kraftigt ute, men annars var allt som vanligt. Jaume höll sig upptagen med sina bestyr: diskmaskinen tömdes varsamt, men på samma gång aggressivt, av en van hand. Tre koppar i var hand, sedan staplade han dem i höga travar ovanpå kaffemaskinen. En trasa sveptes snabbt över bardisken med stora, runda rörelser. Gubbarna i baren var med på noterna, och flyttade på de armar som annars vilade mot bardisken. Någon ber om en kaffe: kvarnen sätter igång och maler, och tryckluften pyser när Jaume värmer mjölken. Snabbt undan med mjölken, och den lilla pipen för tryckluften torkas ren i samma rörelse. Mitt i denna hypnotiska vardagsscen slås dörren upp med en ovanlig kraft. Brevbäraren dundrar in, drypande blöt, och smäller igen dörren efter sig. ‘JAUME! Qué tal?’ undrar brevbäraren med en decibelstyrka som fyller hela rummet. ‘Un cafe, solo!’ beordrar han innan Jaume hunnit svara, och utan att gå fram till baren. Istället slår han sig ner vid ett bord mitt i rummet. Han börjar prata om ditten och datten, får ingen respons hos Jaume, men lyckas engagera några av gubbarna. Brevbäraren försöker med jämna mellanrum dra in Jaume i samtalet, men som mest får han en grymtning till svar. Efter ett tag sliter brevbäraren upp ett brev ur sin väska. Det är adresserat från den katalanska statsradion. Utan att be Jaume om lov tar han upp sin fickkniv, sprätter upp brevet och börjar läsa ur det högt. I brevet ombes Jaume svara på någon sorts enkät, och för att öka chanserna att Jaume ska svara har de skickat med en skraplott. Jaume, som dittills sett mer än ointresserad ut, upphör genast med sina sysslor, och från sin plats bakom baren tar han sig till brevbärarens bord. Rappt sliter han åt sig skraplotten, utan att bry sig om att titta på enkäten, som brevbäraren ivrigt höll upp, nöjd med sin högläsning och över att ha fångat Jaumes intresse.
Jaume tar med sig skraplotten till sin plats bakom bardisken, lägger den på den tunga marmorskivan, och börjar långsamt skrapa. Brevbäraren har tystnat, och tar sig försiktigt fram för att se på. Jaume tar god tid på sig, och skrapar metodiskt fram de första siffrorna. Gubbarna närmast lutar sig åt Jaumes håll för att kunna se något, och mumlar något varje gång han får fram en ny siffra. När Jaume har skrapat åtta rutor har han två miljontecken, och vid det här laget har det bildats en liten klunga runt honom vid bardisken. Gubbarna mumlar fortfarande, pyntar stunden med invektiv. Till sist skrapar Jaume fram den sista siffran: ett tredje miljontecken! Först blir det tyst — det är som att Jaume, brevbäraren och gubbarna drar efter andan. Sedan utbryter ett vilt jubel inne på baren, och under en sekund är vi nära omfamna varandra, Jaume och jag, men så väl känner vi inte varandra. Efter en stund återgår allt till det normala. Jaume fortsätter sina sysslor bakom bardisken, gubbarna sitter återigen på sina platser, men det råder en märklig stämning inne på baren. Munterheten fyller luften utan att ljudnivån höjs, eller att konversationerna är några andra än förut. Det känns som att det borde vara jag som serverar Jaume och inte tvärtom, även om jag inte har en aning om hur kaffemaskinen fungerar. När jag druckit upp mitt kaffe och ska gå därifrån behöver jag inte betala. Jaume ger mig en liten blinkning med ena ögat, jag tackar så mycket, och går ut genom dörren. Det har slutat regna, och solen värmer den blöta asfalten, och Barcelona är så vackert som bara Barcelona kan vara.