En av de filosofer jag har haft störst behållning av att läsa, är Hans Georg Gadamer. Han levde mellan 1900 och 2002, och är mest känd för sina bidrag till den hermeneutiska tanketraditionen. Ordet hermeneutik kommer från guden Hermes, vars uppgift var att tolka gudarnas budskap och föra det vidare till människorna. Hermeneutik var också från början en teologisk verksamhet, som gick ut på att tolka de heliga skrifterna. Det är en filosofisk tradition som betonar förståelsens cirkulära karaktär, vilket i all korthet innebär att delarna måste förstås i förhållande till helheten, och helheten måste förstås i förhållande till delarna. Genom att studera delarna kan man alltså nå en ny förståelse för helheten, vilket i sin tur kan ge delarna en ny betydelse, och så vidare, tills man förhoppningsvis nått en djupare förståelse av sitt studieobjekt.
Gadamers hermeneutik är dock ingen teologisk verksamhet, utan har betydligt bredare ambitioner än så. För Gadamer handlade hermeneutik om förståelsens natur: vad innebär det att faktiskt förstå någonting? Hur är förståelse möjlig?
Att försöka förstå handlar för Gadamer om ett sätt att vara i världen; ett sätt att försöka förstå sin position i förhållande till det som existerar. Detta handlade inte om ett sökande efter en slutgiltig sanning. Målet var snarare emancipatoriskt: Gadamer ville belysa och medvetandegöra hur vi erfar världen, och vilka implikationer det har. Genom att förstå mer om hur vi förstår, kan vi öka vår medvetenhet om varför vi är som vi är, varför vi gör som vi gör och varför vi tänker som vi tänker.
För att illustrera hur vi erfar världen använde sig Gadamer av lek som exempel. Han inbjuder läsaren att tänka på när man lekte som barn, särskilt de tillfällen när man blev helt uppslukad av leken — hur lekens outtalade regler då var fullständigt avgörande för hur man uppträdde, och de val man gjorde. Leken erbjöd en logik och en struktur, gentemot vilken man kunde förstå vem man var i leken, vilka roller ens lekkamrater hade i leken, och vilka föresatser det var relevant att ta sig an. Leken erbjöd på så vis en gemensam verklighet för oss som lekte, en verklighet som inte tillhörde någon enstaka person, utan som vi alla var med och skapade, och bidrog till att forma. Den här verkligheten manifesterades och materialiserades genom er lek — det vill säga, den trädde ut från den intersubjektiva idévärlden och ‘lektes’ in i den materiella ‘verkligheten’, och ledde till att saker hände där: kojor blev byggda, sandslott raserade, man gjorde ditten och datten, sprang hit och dit, och så vidare och vidare.
När man är fullständigt uppslukad av en lek, skriver Gadamer, erfar man lekens verklighet som något som överträffar en själv. Barn kan bli rädda för en drake, eller en elak trollkarl som flackar omkring i lekens värld och beter sig diaboliskt, därför att leken och den idévärld den erbjuder överträffar barnet självt; leken finns inte bara i barnets huvud, utan andra förhåller sig också till lekens verklighet — de delar samma verklighet.
Gadamers poäng är givetvis att det inte finns någon principiell skillnad mellan barns lek och vuxnas ‘verklighet’. Utan att tänka särskilt mycket på det går vi runt i en ‘lek’ som konstruerats åt oss av våra föregångare. Vi ärver en världssyn, framsträcks kunskap om de lagar och regler som naturen sägs rätta sig efter, och en historia som har framskridit med stadig progression. Vi föds in i den här leken, och medverkar till att reproducera den verklighet som manifesteras via just den här leken, genom att rätta oss efter den logik, struktur och föreställningsvärld som leken erbjuder. Lekens verklighet överträffar oss själva, bokstavligt talat — det är ju i förhållande till denna ‘lek’ vi förstår oss själva: vilka vi är, vilka val vi gör, vad vi har för mål med livet.
‘Ett folk som inte känner till sina myter kommer sannolikt fortsätta bli styrda av dem’, påpekar kritikern och historikern Richard Slotkin. Ord och myter har förmågan att sträcka sig ut från det förgångna, in i samtiden för att lamslå och tukta de levande. Eller, med andra ord: en ‘lek’ som påbörjades för länge sedan har kapaciteten att sträcka sig som ett ark över generationer. Det som gör detta möjligt är språket. Men språket är förrädiskt, särskilt det skrivna ordet. Betänk den process som föranleder det skrivna ordet, som fortfarande befinner sig i tankevärlden. Tankevärlden är öppen, rörlig, formbar, associationerna sträcker sig åt alla håll, och vi är fria att följa dem dit vi vill, om vi vill. Känslor blandas med minnen, inre bilder och inspirerande idéer, som sedan ska översättas till ord på papper. Tankarna binds sedan i ord, stöps i språkets fasta former och blir till en text. För den som skriver representerar orden en stelnad tanke, livlös i jämförelse, och det vet alla som försökt sig på att skriva, att orden ibland (oftast!) känns som en besvikelse jämfört med tankarna.
Orden kan naturligtvis också fungera som katalysator. För den som läser kan orden, om de trålar i rätt vatten, leda läsaren till nya platser i tankevärlden, och fungera som bränsle genom en upptäcktsresa på outforskad terräng.
Men orden kan också skapa en sluten värld, om de inte lyckas stimulera den fria tanken. Då fortsätter de vara en stelnad, livlös tanke, en byggnadsställning för en sluten värld, där allt som upptäcks av nödvändighet måste vara sådant som redan finns.
Vår erfarenhet av världen, menar Gadamer, påverkas av den ‘lek’ vi deltar i. Den materiella basen må vara densamma, men vår verklighetsuppfattning styrs av den intersubjektiva verklighet vi föds in i, lever i, och alltjämt fortsätter delta i. Och det är ju även så med ord, att deras betydelse kan förskjutas, och den ursprungliga tanken bakom ordet förvrängas, eller rentav förtvina och falla i glömska. Själva lekens premisser kan på så sätt glömmas av, förvrängas och bli till något de inte var när leken började.
För Gadamer är därför hermeneutikens huvudsakliga uppgift att tolka det skrivna språket, som måste transformeras tillbaka till talspråk och sin ursprungliga mening. På så vis kan man nå en ökad förståelse för den lek vi deltar i — varför den är som den är, och hur den blev som den blev.
Genom att öka vår förståelse för leken, expanderar vi också vår horisont: vi kan se längre, och mer av det världen har att erbjuda. Vi kan förstå andra lekar, och vilka gemensamma nämnare dessa lekar har med vår lek. Vi kan få öga på sådant vi känner igen, men också sådant som är okänt; det kan dyka upp saker som ur vårt perspektiv framstår som absurda, ja, rentav overkliga.
Om man närmar man sig historia, eller olika världsåskådningar som inte ryms inom vår lek, på Gadamers vis kan verklighetens rigida karaktär luckras upp, och tanken tillåts fara iväg på längre och mer vågade resor. Det har invänts mot Gadamer att ett sådant angreppssätt öppnar upp för relativism, eftersom ‘sanningen’ såklart undergrävs om den enbart är en produkt av en specifik lek. Detta är dock ingen allvarlig invändning om man bara kan acceptera att förståelse alltid går djupare än sanning.
Sanning, menar nämligen Gadamer, är en produkt av en särskild lek; förståelse är det inte.
Vidare läsning: ‘Truth and Method’ av H. G. Gadamer. Denna text bygger mestadels på en läsning av denna bok, som är stor och tjock och bitvis tragglig, men ändå erbjuder mycket upplyftande läsning.